Ups and downs
Har inte skrivit på skitlänge och bestämde mig faktiskt för att inte skriva mer. MEN... när jag har så mycket tid och tankar över ändå kan man lika gärna släppa ut det. Eftersom jag är hemma på semester, som i övrigt känns skitkonstigt, så har jag extremt mycket tid över. Men på måndag börjar jag mitt bra liv. Sista veckorna jag är hemma. Sverige har ju gjort mig till fetto igen. Räckte att jag kom hem och tittade på den vanliga maten så gick jag upp 10 kilo. Skandal.
Inte nog med att jag har blivit fet, jag har börjat tänka en massa med. Och DET gillas inte. Tänker man för mycket blir man deprimerad! Om det dessutom då är mörkt och dåligt väder kryddas det bara lite extra mycket. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid folk, väder och all annan omställning.
Jag känner mig lite jobbig också. Mina vänner har ju fullt upp med sina liv, jobb, pojkvänner och sina andra vänner. Det har jag verkligen full förståelse för. Men det går ju inte riktigt att hjälpa att man känner sig väldigt bortglömd ofta. Jag vill inte heller vara jobbig eller känna mig i vägen. Allt blir dessutom extra svårt när inte alexander är hemma med tanke på att vi gör ALLT tillsammans. Och han är faktiskt den enda jag inte känner mig jobbig med. Min vardag är inte densamma utan min själsfrände. :(
Sedan har jag verkligen uppmärksammat hur vår familj beter sig. Min bror har NOLL respekt för våran mamma och tänker sig inte för 1 sekund hur han beter sig eller vad som flyger ur hans mun. Och det gör så ont i mig att min mamma tar emot allt detta med fortfarande ett leende på läpparna för att hon försöker göra allt för att vara en bra mamma. Hon gör så mycket och har alltid gjort för sina barn. Och får aldrig någon uppskattning eller något tillbaka. Jag beundrar verkligen henne. Vart får hon sitt tålamod ifrån? Det finns så mycket jag hade velat göra för henne. Fixa åt henne, köpa åt henne... men jag vet att hon blir bara lycklig så länge hon gör det själv.
Jag också haft mycket tid till att tänka över min situation. Jag har ju skaffat mig en pojkvän, som jobbar i turkiet, som är neger, kommer från tunisien... och vill gifta sig med mig! Jag förstår att detta är sjukt. Men samtidigt en sån kick för livet. Jag är kär i någon som kommer från en helt annan kultur, har en helt annan hudfärg, pratar ett helt annat språk. Det gör verkligen förhållandet så spännande. Att jag vet inte vart det kommer sluta. Jag kan VERKLIGEN inte se framför mig vart vi är tillsammans om ett år. Det ger mig sådan energi som jag inte kännt förut.
Och han är verkligen underbar, gör allt för mig. Han behandlar mig som en prinsessa.
Jag tror aldrig jag kommer känna likadant för någon som jag gjorde för gubben men samtidigt så kände jag förmodligen så för att jag aldrig visste vart jag hade honom eller vad han kände. Och vad ska man med en sådan egentligen? Jag lärde mig en rejäl läxa... Och ingen annan kan göra din läxa åt dig. Du måste göra dina egna misstag. Och det kanske tar 2-3 gånger innan man lär sig.
Nu ska jag försöka sova. Har vänt dygnet ordentligt på min "semester"
Inte nog med att jag har blivit fet, jag har börjat tänka en massa med. Och DET gillas inte. Tänker man för mycket blir man deprimerad! Om det dessutom då är mörkt och dåligt väder kryddas det bara lite extra mycket. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid folk, väder och all annan omställning.
Jag känner mig lite jobbig också. Mina vänner har ju fullt upp med sina liv, jobb, pojkvänner och sina andra vänner. Det har jag verkligen full förståelse för. Men det går ju inte riktigt att hjälpa att man känner sig väldigt bortglömd ofta. Jag vill inte heller vara jobbig eller känna mig i vägen. Allt blir dessutom extra svårt när inte alexander är hemma med tanke på att vi gör ALLT tillsammans. Och han är faktiskt den enda jag inte känner mig jobbig med. Min vardag är inte densamma utan min själsfrände. :(
Sedan har jag verkligen uppmärksammat hur vår familj beter sig. Min bror har NOLL respekt för våran mamma och tänker sig inte för 1 sekund hur han beter sig eller vad som flyger ur hans mun. Och det gör så ont i mig att min mamma tar emot allt detta med fortfarande ett leende på läpparna för att hon försöker göra allt för att vara en bra mamma. Hon gör så mycket och har alltid gjort för sina barn. Och får aldrig någon uppskattning eller något tillbaka. Jag beundrar verkligen henne. Vart får hon sitt tålamod ifrån? Det finns så mycket jag hade velat göra för henne. Fixa åt henne, köpa åt henne... men jag vet att hon blir bara lycklig så länge hon gör det själv.
Jag också haft mycket tid till att tänka över min situation. Jag har ju skaffat mig en pojkvän, som jobbar i turkiet, som är neger, kommer från tunisien... och vill gifta sig med mig! Jag förstår att detta är sjukt. Men samtidigt en sån kick för livet. Jag är kär i någon som kommer från en helt annan kultur, har en helt annan hudfärg, pratar ett helt annat språk. Det gör verkligen förhållandet så spännande. Att jag vet inte vart det kommer sluta. Jag kan VERKLIGEN inte se framför mig vart vi är tillsammans om ett år. Det ger mig sådan energi som jag inte kännt förut.
Och han är verkligen underbar, gör allt för mig. Han behandlar mig som en prinsessa.
Jag tror aldrig jag kommer känna likadant för någon som jag gjorde för gubben men samtidigt så kände jag förmodligen så för att jag aldrig visste vart jag hade honom eller vad han kände. Och vad ska man med en sådan egentligen? Jag lärde mig en rejäl läxa... Och ingen annan kan göra din läxa åt dig. Du måste göra dina egna misstag. Och det kanske tar 2-3 gånger innan man lär sig.
Nu ska jag försöka sova. Har vänt dygnet ordentligt på min "semester"